En teori är inte något man slänger ur sig under en kväll av överdrivet supande eller ens en natt av hypomani. En idé, eller till och med en hypotes, kan däremot komma ut av sådana tillfällen. Det är inte så vanligt som man skulle önska. Eller åtminstone som jag skulle önska.
Ibland (eller ofta) tänker jag att det hade varit bra om man hade uppfostrat sig själv så som den vita drottningen i Spegellandet (alltså inte hon den röda drottningen som sprang som fan för att hinna med i Underlandet – som man dessvärre oftast känner sig som); hon tränade sig på att tänka på helt osannolika saker, och ibland kom hon upp i sex osannolika idéer redan innan frukost. Om man nu inte utnyttjar detta till att tro på fullständigt stupida pseudovetenskapliga saker så att en por öppnas i nacken och hjärnan rinner ut, så kanske man kan bli en himla bra vetenskapare.
Nu är det ju så i vetenskapssamhället att man inte bara kan slänga ur sig idéer sådär. Jag tror inte att det var någon som pratade med den där lilla kinesiska forskaren som på en konferens satte upp tre A4 sidor med litet typsnitt istället för en poster – och som lade fram en helt makalöst galen version av hur livet kan ha utvecklats. Man kunde grunda en religion kring hans idé. Man kan möjligen slänga ur sig idéer när man blivit så etablerad att ALLA vet vem man är. Jag lyssnade på ett föredrag av Alvarez (han med kometdöden), och han struntade fullständigt i att prata om sitt arbete (som jag antar att folk kommit för att lyssna på) – eftersom alla ändå visste vad det gick ut på, men få känner för att se de trista diagram som bevisar det ena eller det andra. Han slängde istället ur sig en idé, en sån där som man verkligen inte bara slänger ur sig framför 1000 geovetare. Det var i vilket fall väldigt upphetsande – att NÅGON vågade – däremot kan jag inte för mitt liv minnas vad det handlade om. Det kan ha varit rymdevolution? Världsekonomi?
Någon dag i framtiden skulle jag önska att jag kunde få den där ultimata IDÉN. Och kanske till och med slänga ut den.
