Dagen efter EUvalet var det kallt i Madrid. Kanske så kallt som 15° eller så. Eventuellt tjugo.
Sköldpaddorna försökte förtvivlat att värma tassarna.
Och pandorna flög längre söderut.
[kall padda]
[kall panda]
Det var den dagen. Efter det har det sällan varit under 32° på eftermiddagarna. Att gå hem från jobbet vid åttatiden på kvällen och känna sig febrig kan vid närmare påseende av termometrarna som sitter vid alla busshållplatser och apotek visa sig vara feber i luften (dvs mer än 37,5°).
På något sätt så anpassar sig kroppen efter några veckor. Jag har fortfarande svårt att förstå kavajer i 35°. Men. När jag kollade temperaturutsikterna innan jag gick ut igår så tyckte jag att 28° lät lite kyligt. Så jag tog på långbyxor. (Det blev varmare, men det hör inte till saken riktigt.) I morse läste jag i tidningen (alltså en svensk) att värmerekord hade slagits, och att Gotemburgo hade 28,1°. Familjen meddelade att de överlevt dagen genom att lägga sig i blöt.
Att lägga sig i blöt bland sköldpaddor och brödankor känns av någon anledning inte som ett alternativ.
