en liten jävla blogg typ

Hur mycket kan man blanda ut något – utan att det blir något annat? Homeopatetikernas blandningar känner väl alla till. De själva hävdar att blandar man något med vatten några miljarder gånger så är det INTE att räkna som vatten, utan som kraftfull medicin.

Denna homeopatiska princip har de senaste åren spridits lavinartat även i andra brancher. Vatten är en sak. Jag är ok med vatten. MEN DESSA FÖRBANNADE BANANER!! Jag hatar smoothies. Det vill säga jag älskar smoothies. Själva smoothie-idén – att gegga ihop goda frukter och bär till en trögflytande schysst smet – I like. Denna idé har i handeln förflyttats till Platons idévärld.

Jordgubb och nektarin… fasen vad gott… Eller kanske passionsfrukt med smultron… INTE. Den finstilta innehållslistan behöver inte säga exakt hur mycket av något produkten innehåller, men den skall vara skriven i den relativa storleksordning som ingredienserna förekommer. Och det är här de FÖRBANNADE JÄVLA BANANERNA kommer in. Ingenting på flaskan antyder att den innehåller 30 eller 50 eller 80 procent bananer!!! Utom den lilla lilla listan. Där bananerna kommer på guld- eller silverplats.

JAG VILL INTE HA BANANER i min smultron-passions-fläder-smet!!! Om den inte blir geggamojjig nog på fabriken så gelea smeten med potatismjöl eller gamla grisben eller något annat som inte smakar något!

Om homeopaterna hade blandat ut sina kurer med banan istället för vatten så vete fan om de hade sålt så bra.

Den första friska personen har dött i svininfluensa.
Hm.
Tanterna på spårvagnen:
– jaså olsson e död – vad dödde han av då?
– ja det va inge farlit

En väldigt liten människa med stora blå ögon står och glor vaksamt på mig. Hon är för liten för att stå upp. Jag kan inte förklara det för henne eller flytta på henne för då blir det ett fruktansvärt skrik. Jag har blivit En Frånvarande Moster för den lillaste. Efter en halv dag börjar hon i alla fall inte gråta när jag är i samma rum – jag tror att det var att jag sjöng “AMMO” (the lion sleeps tonight) med storasystrarna som övertygade henne om att jag inte var allt igenom ond. Tvillingarna förlåter mig dock nästan allt bara jag sjunger deras favoritsång. Men det oroar mig att jag numera är MOSTER Cajsa och inte bara Cajsa. Det inte bara låter obehagligt; jag misstänker att det finns någon annan Cajsa i deras liv.

Jag har blivit mycket bättre på mat den sista tiden. Jag har börjat dricka kranvattnet hemma (efter noggrannt filtrerande medelst tysk teknik). Jag har kommit över min äggfobi. (Under förutsättning att man anser att det är fullt normalt beteende att diska äggen innan man kokar dem, och spritar händerna efter att man lagt dem i stekpannan.) Jag har ätit död gris (hårdstekt den kokta skinkan).
Potatisen har jag tyvärr fått ge upp. De har två sorters potatis här; stora och små. De smakar lika illa. Efter att ha tröttnat på ris och pasta, och kommit fram till att jag inte vill se en baguette på åtminstone några veckor så återstår inte så mycket att basera middagen på.
Proteinbristen har ändå varit värst. Den har nu blivit åtminstone tillfälligt avstyrts med hjälp av IKEA. Sedan i onsdags har jag livnärt mig på små älgkorvar, rensalami och färdigköttbullar.
Det finns sajter som man kan beställa snus från. Inte så förvånande. Det finns också sajter som kan leverera Kalles och Djungelvrål. Tyvärr har jag hittills inte hittat någon sajt för King Edwards, Asterix, sandjordsodlade halländska färskpotatisar och klassisk mandelpotatis.

Jo visst förvånar staden fortfarande, men inte så mycket. Märkligheterna kryllar, men de verkar inte så märkliga längre. Helt omärkliga är de dock inte ännu.

Jag har inte så stort issue med poliser längre. De är överallt. Alltid. Det verkar otryggt. Men jag har vant mig. Trodde jag.

I veckan som gick hade jag tre polismärklighetsdagar i rad.

Måndag hamnade jag mitt uppe i tävlan om flest poliser på liten yta. På bilden framgår inte hur många tusen de var på inlinebanan.

Tisdag svor jag över att jag inte hade kamera med för att föreviga fälttävlan i fulast och mest icke-reglementsenliga T-shirt tillsammans med reglementsenliga brallor. Antalet poliser var troligen ungefär samma som dagen innan. Men de var utspridda mellan träden.

Onsdag var parken avstängd. Jag fick gå runt. Poliserna var nu inspärrade bakom kravallstaket. Det vill säga inte alla. På staketet hängde ett stort antal poliser (i reglementsenliga T-shirtar) och vrålade något som lät väldigt provocerande. I detta läget vågade jag inte fota.

Allt detta polisande var ingenting på märklighetsskalan jämfört med det olympiska laget i gång som knaprade förbi, följt av mannen som tränade för långdistans i hopprep.

Dagen efter EUvalet var det kallt i Madrid. Kanske så kallt som 15° eller så. Eventuellt tjugo.
Sköldpaddorna försökte förtvivlat att värma tassarna.
Och pandorna flög längre söderut.
[kall padda]

[kall panda]

Det var den dagen. Efter det har det sällan varit under 32° på eftermiddagarna. Att gå hem från jobbet vid åttatiden på kvällen och känna sig febrig kan vid närmare påseende av termometrarna som sitter vid alla busshållplatser och apotek visa sig vara feber i luften (dvs mer än 37,5°).
På något sätt så anpassar sig kroppen efter några veckor. Jag har fortfarande svårt att förstå kavajer i 35°. Men. När jag kollade temperaturutsikterna innan jag gick ut igår så tyckte jag att 28° lät lite kyligt. Så jag tog på långbyxor. (Det blev varmare, men det hör inte till saken riktigt.) I morse läste jag i tidningen (alltså en svensk) att värmerekord hade slagits, och att Gotemburgo hade 28,1°. Familjen meddelade att de överlevt dagen genom att lägga sig i blöt.
Att lägga sig i blöt bland sköldpaddor och brödankor känns av någon anledning inte som ett alternativ.

Är det med tandutdragningar som med piercingar och silikon? Att har man väl börjat så kan man inte få nog?

Jag ser oroväckande mycket fram emot nästa käkoperation.

Och sedan känner jag lite hur det redan börjar krypa i munnen på mig (hm. inte så lyckat uttryck kanske.) – vad skall jag göra härnäst?

Om tvååenhalv vecka så är det totala antalet dragna / utkarvade / krackelutbända tänder fyra (4). Det är ett väldigt lågt tal? Eller?

Jag erkänner. Jag har sett ut nästa offer. Vänster överkäke har varit orörd länge nu. Kanske är det dags snart. Kanske skall jag trappa upp och gå till en spansk tandläkare?

pekbok om lissabonfördraget…

inte så utförliga fakta, men…

en pdf av boken som av stupid anledning inte kan laddas ned eller tittas på med firefox, men med safari och säkert något från mickrosåft:

…dvs propagera för att du skall rösta i parlamentsvalet… jag ger ganska faan i vad du röstar på. men vi kan väl vara lite mer demokratiskt engagerade än 30% röstning från svenskt håll??
(för övrigt så är det i princip inga som läser en liten jävla blogg, så det är väl skit samma egentligen)

ett rätt ok valtest har gjorts av DN – frågor som skiljer partierna åt

…visserligen är det lite bra att veta vad lissabonfördraget etc säger, och man bör läsa frågorna / påståendena noga

eftersom
partiernas politik i EU är delvis annorlunda jämfört med i Sverige så
kan man få överraskande resultat. (mina åsikter ligger längst ifrån
SAP… vem kunde ana att moderotterna och kristpartisterna skulle få högre poäng än sossarna…)

feministiskt initiativ och sverigedemokraterna är inte med i testet
eftersom de inte har suttit i parlamentet tidigare och åtminstone FI
tros inte ha en chans att komma in = bortkastad röst (sorry, inga röda klackar i parlamentet)
http://www.dn.se/fordjupning/europa2009/vad-ska-du-rosta-pa-i-eu-valet-1.869858

I måndags submittade jag ett manuskript.

Igår blev jag med doktorand.

Idag fick jag en snygg affisch för den där Boken jag skrev ett kapitel till (varning! kanske årets sämsta köp! ladda ned från TToL istället om du nödvändigtvis måste ha den)

—> Om man kisar så skulle man nästan kunna tro att jag är värd pengarna?

psykologiska vardagsexperiment som kan utföras i Madrid (med i princip ingen som helst planering, även om penna och papper kan vara praktiskt för mer seriösa forskare)

* Skäll ut hundägare som inte plockar upp efter sig (på svenska naturligtvis!).

* Skäll ut andra som verkar förtjäna det (självklart också på svenska).

* Fråga myndighetspersoner, butiksbiträden, postkassörskor, […] taxichafförer, hyresvärdar, […] telefonsinstallatörer, […] om de pratar engelska och fortsätt sedan (efter att de sagt nej) att tvångsprata dem tills de svarar på engelska.

* Fråga om kvitto i en kinesisk kiosk.

* Gå på MacDöd en fredagkväll och räkna ut medeltalet av ansiktspiercingar hos ungdomar i tidiga tonår. Titta intensivt på dem, skriv ner siffror i kolumner på ett stort papper och räkna gärna högt på svenska.

* Gå genom Parque Retiro en fredagskväll och fundera på om du känner dig generad eller inte. Du kan som mer avancerat experiment räkna potentiellt generande åsyner tyst för dig själv (samt antalet åsyner du eventuellt kände dig generad av) för att sedan gå hem och göra statistik av det hela. Dokumentation under själva de kliniska observationerna är dock troligen olämpligt.

* Gå in i fikarummet på jobbet ett par gånger per dag under en vecka och observera reaktionerna. Veckan därpå gå in i fikarummet på jobbet och säg HEJ!. Observera reaktionerna. Vecka tre utvidgar du experimentet till att återgå till att INTE säga hej spontant när du går in. Observera reaktionerna. VARNING: detta är ett avancerat psykologiskt experiment som inte bör utföras av svagsinta forskare.

Runt midnatt börjar balettföreställningen. Jag har visserligen ståplats, men en verkligt bra sådan.
Föreställningen är inte exakt samma varje natt, vilket tillför nya dimensioner, samtidigt som grundförutsättningarna i princip är de samma natt efter natt.
Vissa nätter är baletten komiskt, ofta oerhört vacker med svepande rörelser och fantastiska prestationer.

Redan vid åttatiden på kvällen börjar förberedelserna och hela gatan hjälper till. Den mest kritiska punkten är att dörrmannen (eller i något fall kvinnan) drar ut husets soptunnor till trottoarkanten. Därefter börjar invånarnas sopsortering (denna del har jag personligen fortfarande inte riktigt förstått detaljerna i, och blir därför lite nervös för min egen insats – skall jag verkligen lägga papper och metall i samma gula låda? Eller är det bara som det ser ut? Jag har noga studerat instruktionerna som är uppsatta i lobbyn – men vissa av tunnorna verkar inte finnas…)

Sedan inväntar jag med spänning nattens föreställning. Oftast startar den vid 23.55 – men det kan variera något.

Det börjar med att sopbilen anländer, tvärnitar och dansarna liksom bryter sig ut ur skuggorna runt den stora bilen. På lätta steg dansar de fram till tunnorna utanför 68an, greppar tunnorna och för dem i vackra vida bågar ut över gatan – och oftast är de så samordnade att formationerna är som svepande vågor. De blå lådorna lyfts synkroniserat i par, medan de gula ibland synkas, ibland är som en synkoperad version eller en interpuntion. Plötsligt bryter sig en dansare ut ur gruppen i en väldig fart och påbörjar dansen med tunnorna utanför 70an, samtidigt som bilen gör en snabb förflyttning följt av en tvärnit. Nya svängar följt av en koordinerad snabb förflyttning mot 72an av vissa dansare, medan de andra vigt hoppar upp på bilen och med ena armen gör en vacker formation, och därefter hoppar ned strax innan nästa tvärnit. När föreställningen fortsätter mot 74an är den, för mig, slut för kvällen.

Vackraste föreställningen var den natten då blixtarna slog ned i kvarteret bredvid, med gnistrande kaskader, tunnornas lock skallrande i åskstötarna, och gatan en tillfällig brusande flod.

Om gatan spolas av en tillfällig flod – är den då den samma morgonen därpå?

JAG MISSADE ATT FIRA INTERNATIONAL TOWEL DAY!!!

Jag beställde ett internetabonnemang för sådär en 5 veckor sedan. Man skulle kunna tänka sig ett det skulle fungera nu. Nähä? Javisst ja, jag bor ju i Spanien nu.

Sammanfattningsvis: jag har efter 5 veckor en ny väldigt obekväm huvudkudde. Men ingen telefon och inget bredband.

Systemet som gäller för att skaffa bredband är att bolaget Telefånica går in i lägenheten och skruvar på något. Detta brukar hända efter en så där 3-4-5 veckor. Jag hade en väldig tur att de gjorde det efter 2. Sägs det. Jag var inte hemma. Därefter meddelar de Vådafån att de kan gå in och skruva på någon annan sak. Har man tur så råkar man vara hemma första gången de kommer förbi. När detta inte inträffar så bestäms en tid då dörrmannen (jo jag har en sådan. ibland. han har ett enormt ärr som löper över hela halsen. jag vågar inte ens spekulera i orsaken.) skall vara tillgänglig för att öppna lägenheten.

När man kommer hem så har en obegriplig lapp med spanska kryssrutor skjutits in under dörren, prydligt ifylld med en tid som installatören varit där. Men inga kryss. Som dum godtrogen svensk så försöker man på alla sätt få routern man tror skall vara installerad (men uppenbarligen inte är det – vilket inte framgår av denna dära lappen) att fungera.

Efter att ha försökt med först min dator och sedan en lånad pc, gör jag mitt tredje besök på Vådafånaffären där de nästan pratar engelska. Där de ger mig ett telefonnummer att ringa – vilket inte är himla logiskt eftersom A. de bara pratar spanska på det numret och B. så fungerar inte min telefon ännu. Så är det med andra ord dags för kollegorna med de trevliga alterntivt myndiga rösterna att rycka in igen för ett antal telefonsamtal.

Det visar sig då att (som man kunnat misstänka) Vådafåninstallatören alldrig hade kommit in i lägenheten. Dörrmannen med den avskurna halsen hade inte varit på plats då han lovade.

Så får man då hänga runt i lägenheten och hoppas på att Vådafånkarln skall komma förbi en tredje gång. Mot alla odds så gör han det. Han flyttar en bokhylla, kryper bakom min säng, skruvar ur de två telefonjacken i olika ändar av lägenheten, suckar, flyttar runt routern, gnolar lite nervöst (för att lugna mig? det hjälper INTE), ringer någon slags support, pillar på min dator, slår av och på routern, pillar lite till på min dator – och konkluderar sedan att det inte funkar. För att Telefånica har gjort fel. Men att det nu är rätt inställt så att jag INTE på några villkor skall stänga av routern. Och att jag skall vänta en sådär två dagar. Okänt på vad.

Sex timmar senare ringer det på dörren och enorm karl från Telefånica kliver in och flyttar en bokhylla, kryper bakom min säng, skruvar ur de två telefonjacken i olika ändar av lägenheten, suckar, flyttar runt routern, och sedan – på något mystiskt sätt – bryter han fram ytterligare ett telefonjack bakom min säng, och meddelar sedan att det nu är fixat från deras sida och att Vådafån kommer att fixa resten. Och att jag INTE på några villkor får stänga av routern.

Nu kommer vi till det absolut mest intressanta (so far). Telefånicajätten har pluggat in routern på ena sidan av sängen och elkabeln på den på andra sidan. Och på ett så fantastiskt smart sätt och så välspända kablar att jag kommer att sova med routern som huvudkudde. Okänt hur lång tid.

Alltså, upprepningsvis, jag har efter 5 veckor en ny huvudkudde. Men ännu ingen telefon och inget bredband.

På åttiotalet var min åsikt att allt kunde fixas med tejp eller Karlssons klister.
På nittiotalet lade jag till att det mesta i en lägenhet kan fixas med klädnypor.
I mitten av nollnolltalet så formulerades tesen att en kvinna kan klara sig utan en man om hon bara har en stege, en slagborr och en slaskskrapa. Modern investerade genast i en slagborr åt den äldsta dottern.
Angående slaskskrapan så formulerade en kvinnlig polare-kollega teorin att en kvinna aldrig behöver tömma slasken om det finns en karl i närheten. Denna hypotes har på de ca 8 år jag forskat på den aldrig kunnat falsifieras.

Så vad anser jag i dagsläget?

Klädnypor och tejp är fortfarande bland det viktigaste man kan äga. Många klädnypor och lång stark tejp.

Stegen och slagborren är magasinerade utanför Mölndal. Det gör inget. Jag är så brännjävlig på att montera ihop IKEAmöbler att jag är säker på att bordet håller att stå på om jag någon gång måste rita glada gubbar i taket.

Slagborren har jag ingen användning för eftersom jag enligt hyreskontraktet inte få borra i väggarna.

Slasken då? Ja den är utformad på ett sådant där fullständigt idiotiskt utrikiskt sätt att ingen slaskskrapa i världen kan fixa upp morotsskal eller små bitar av ruccola eller vad som nu har hamnat i den djupa brunnen som leder till de hål som är för stora för att saker skall stanna i vasken men som är för små för att något skall kunna åka ut genom dem. Oavsett slaskskrapa så måste saker pillas upp ur eller tryckas ned i nämnda hål. Å andra sidan har jag inte någon som helst lust att släppa in någon spansk karl (eller för den delen någon annan karl, utom Pappajerry eller Che – men man måste väl tömma slasken mer än någon gång i halvåret antar jag) i min lägenhet (jag är för övrigt inte säker på att spanska män tömmer slasken?) Vi har alltså ett dubbelt problem här.
Det är här tejpen och klädnyporna kommer in. Jag har inte löst problemet, men jag är säker på att jag kommer att göra det.

Ibland är jag orolig att de Olssonska generna skall ta över och jag förvandlas till morfar. Allt kan fixas och jag är den som vet hur det skall göras – även om det ser förfärligt provisoriskt och fult ut.