en liten jävla blogg typ

Det är den internationella självmordsdagen. Jag är fullständigt seriös. Kolla tex WHO om du inte tror mig.
Hur dagen förväntas firas…? Jag vet inte. Kanelbullens dag och liknande är enklare.

1961 legaliserades självmord i England och Wales. Det är oklart vad straffsatsen för självmord var innan dess.

Den första friska personen har dött i svininfluensa.
Hm.
Tanterna på spårvagnen:
– jaså olsson e död – vad dödde han av då?
– ja det va inge farlit

Og nå er det jamenn meg 17.mai
Gratulerer med dagen, alle sammen!

(Idag är man stolt över att vara norrman. Eller kunde ha varit. Om man var norrman. Som vanligt såhär års så låtsas jag vara det.)

En teori är inte något man slänger ur sig under en kväll av överdrivet supande eller ens en natt av hypomani. En idé, eller till och med en hypotes, kan däremot komma ut av sådana tillfällen. Det är inte så vanligt som man skulle önska. Eller åtminstone som jag skulle önska. 

Ibland (eller ofta) tänker jag att det hade varit bra om man hade uppfostrat sig själv så som den vita drottningen i Spegellandet (alltså inte hon den röda drottningen som sprang som fan för att hinna med i Underlandet – som man dessvärre oftast känner sig som); hon tränade sig på att tänka på helt osannolika saker, och ibland kom hon upp i sex osannolika idéer redan innan frukost. Om man nu inte utnyttjar detta till att tro på fullständigt stupida pseudovetenskapliga saker så att en por öppnas i nacken och hjärnan rinner ut, så kanske man kan bli en himla bra vetenskapare. 

Nu är det ju så i vetenskapssamhället att man inte bara kan slänga ur sig idéer sådär. Jag tror inte att det var någon som pratade med den där lilla kinesiska forskaren som på en konferens satte upp tre A4 sidor med litet typsnitt istället för en poster – och som lade fram en helt makalöst galen version av hur livet kan ha utvecklats. Man kunde grunda en religion kring hans idé. Man kan möjligen slänga ur sig idéer när man blivit så etablerad att ALLA vet vem man är. Jag lyssnade på ett föredrag av Alvarez (han med kometdöden), och han struntade fullständigt i att prata om sitt arbete (som jag antar att folk kommit för att lyssna på) – eftersom alla ändå visste vad det gick ut på, men få känner för att se de trista diagram som bevisar det ena eller det andra. Han slängde istället ur sig en idé, en sån där som man verkligen inte bara slänger ur sig framför 1000 geovetare. Det var i vilket fall väldigt upphetsande – att NÅGON vågade – däremot kan jag inte för mitt liv minnas vad det handlade om. Det kan ha varit rymdevolution? Världsekonomi?

Någon dag i framtiden skulle jag önska att jag kunde få den där ultimata IDÉN. Och kanske till och med slänga ut den.

Två dagar efter att kvalstret om NÄTVERKANDE (“Trasselsudda?”) skrevs och publicerades här på den lilla jävla bloggen så dök tidningen Naturvetare upp (ned) min brevlåda. Första sidan: Årets NÄTVERKARE. Nu var ju Kajsa inte årets 1a utan 2a NÄTVERKARE. Eller ja, 1a i årets KVINNLIGA NÄTVERKARE. Kanske hon inte kände nummer 1 ännu? I vilket fall kände jag ett visst motstånd mot min egen facktidning och var tvungen att lägga den långt åt sidan ett par dagar. Förlåt Kajsa. Förlåt Palle och Marita. Jag skall försöka växa upp och skärpa mig och kanske NÄTVERKA sådär lite grann när jag inte själv märker det.

http://www.naturvetarna.se/sv/NATVERK/Medlemsartiklar/Dietist-Arets-natverkare-2008/

Igen. Mer creepy post från GU. Denna gång per e-post med meddelandet att det nu är SISTA CHANSEN ATT ANMÄLA SIG TILL ÅRETS STORA NÄTVERKSTRÄFF. Efter ett visst illamående drar jag den så ofta citerade sucken av lättnad. Det är slut. Jag slipper på ett år. Sedan inser jag att det är det tredje mejlet med “SISTA CHANSEN”. Ångesten återkommer. Kanske den ALLRA SISTA CHANSEN återstår. DEN VERKLIGT FULLSTÄNDIGT SISTA CHANSEN. Sedan kanske hotmeddelandena droppar in de sista två dagarna. OM DU INTE ANMÄLER DIG NU SÅ SKICKAR VI REPRESENTANTER HEM TILL DIG OCH SLÄPAR DIG NÄTVERKSMÄSSIGT I DET OTVÄTTADE HÅRET TILL NÄTVERKSTRÄFFEN! Därefter sista varningen: SISTA VARNINGEN: ANMÄL DIG TILL NÄTVERKSTRÄFFEN NU ELLER VI FÖRLÄGGER HELA NÄTVERKANDET TILL DIN VERANDA. Fly landet? Gömma sig i skogen? Sätta upp en skylt på brevlådan “inget nätverkande tack!” hjälper nog inte. Inte heller att spraya huset med “NÄTVERKSFRI ZON”. Troligen hjälper nog det senare inte ens mot grannarnas stöld av bandvidd.

– för bakgrund (mer om NÄTVERKANDE och GUs läbbigheter) se inlägget “Trasselsudda?” 

För sådär en sju år sedan hade jag ett jobb där NÄTVERKANDE var ett väldigt viktigt ord att använda när man föreläste (så att åhörarna skulle få bingo) (bull-shit-bingo alltså. populär sport vid denna tid. jag brukade ha rätt OK priser faktiskt.)
Denna typ av ord uppstår eller används på nytt sätt i näringslivet, och har vi tur så dör de snart ut. För att ersättas av andra obehagliga ord.
Jag har en obehaglig känsla av att A. ordet nätverkande inte har dött ut – eller möjligen B. det har så småningom tagit sig ända ut i den statliga/kommunala sektorn.
Ytterligare obehag orsakar det faktum att då (min privatsektorsperiod) var nätverkande något man uppmanades göra, eller kanske tog initiativ till, eller skrämdes till att göra av livsstilskonsulter som man träffade på i olika sammanhang – men nu (under offentliga sektorns nätverkstid) är det något man tvingas göra.

Att Arbetsförmedlingen har hittat nätverkandet (sett ljuset?) är väl inte förvånande för någon, men vad de menar med det verkar oklart för alla parter. Oavsett hur oklart det är så SKALL det göras – och det skall startas OMEDELBART när man skrivs in på AF. I princip går det till så att man får en personlig handläggare som (om man är forskarutbildad i alla fall) har så lite koll på vad man kan att kunden (man själv) rodnar. (Försök t ex att förklara varför du inte har kompetens att jobba som kommunekolog om du har ägnat 10 år åt att studera och forska på signalsubstanser i torskhjärnor. Om det av någon anledning går in så kan du ju fortsätta att roa dig med att förklara att det är viktigt att forska på just detta.) Började jag trassla bort mig från nätverkandet nu? Ursäktar. Jag tycker verkligen inte om ämnet, det är nog därför. I alla fall. Den personliga handläggaren (som kommer att bytas utan förvarning någon gång i månaden, men skit i det nu) skickar dig sedan på nätverkskurs. Man skall lära sig att söka jobb, men man skall framförallt nätverka med de andra på kursen. Det är nämligen så man får jobb förklarar den föreläsande arbetsförmedlaren (som redan långsamt har ARTIKULERAT fram två timmars föredrag om hur man öppnar AFs hemsida och skriver in alla uppgifter som man redan har lämnat). Jag är osäker på om någon disputerad naturvetare någon gång har fått ett kvalificerat jobb genom att nätverka med olyckliga arbetslösa från vårdavrättning och knäckebrödsindustri. Jag fick det i alla fall inte. Men idag (sedan juli 2008) så skall man ju vara beredd att ta vilket jobb som erbjuds – även om det är glödlampeutskruvare i den nedlagda knäckebrödsfabriken långt borta i den utblåsta orten Knäckebröhult. Så kanske ändå.

Det var ju inte alls meningen att rackla med arbetsförmedlingen. Det var nätverkandet jag var ute efter att skriva av mig min fobi inför. Så tillbaka till ämnet.

Innan den dagen då det första Läskiga Kortet dök upp så var jag mest irriterad över ordet och begreppet nätverkande. Men så kom dagen då paranoian kröp ut genom brevlådan. Jag insåg att nätverkande hade fått en vidare betydelse, väl dold för mig och säkert många andra. Posten den dagen var så creepy att jag ryser när jag ser postbilen. Det gäller att smyga sig på brevlådan, eller helst skicka någon annan att öppna den och snabbt rensa ut den post som triggar panikångesten.

Kortet. Kortet var runt och i ganska glada färger. Och med ett glatt hej och sådär. Men uppmaningen var att det var dags att anmäla sig till Vårens Stora Nätverksträff. Jag vet, det låter inte så jävla hemskt. Mest irriterande. Men Kortets färger var förrädiska. De bildade ett nätverk. Och i mitten var mitt namn skrivet. Mitt i spindelnätet. Fångad. Från mitt namn utgick glatt färgade trådar till andra namn. Mängder av namn. Namn på personer jag kände för 10 eller 15 år sedan. Eller personer som jag absolut inte ville känna, som jag noggrannt undvek, vid samma tidpunkt. Personer jag gjort bort mig för. Personer jag skulle kunna berätta mer om än vad vore lämpligt eller lagligt. Och personer jag hade kunnat känna, men som jag bara kände vid namn. Det var ingen kalldusch – det är ett fortsatt strilande kallt tröstlöst regn som kryper in under kragen och rinner längs med ryggen och droppar från näsa och hår. Göteborgs universitet har använt och samkört elektroniska nätverk – de har kartlagt mig, de har letat upp mig och kopplat mig till andra namn, de har sökt sig till mina föräldrars brevlåda, och de fortsätter att uppmana mig med kort och brev och färgglada broschyrer att nätverka med en värld jag trodde var långt borta – att nätverka är att leva – kom hit och jämför dig med XX och YY och XY – hur blev ert liv? Anmäl dig till nätverket och ge oss alla dina innersta önskningar och fasor och matvanor du haft sedan din examen 1997.

Vad kommer härnäst? Du som var inskriven på psyket i Uppsala år 2005, kom och nätverka med andra dårar. Du som gjorde avdrag i deklarationen för vad-det-nu-var och fick avslag 1994, kom och nätverka med andra som hade samma studieskuld som du det året. Du som köade hos CSN två trappor upp på Kungsgatan i september 1991, kom och nätverka med andra som idag har en studieskuld på 400’000+. Du som eldade med aceton i handfatet i skolkorridoren 1983, kom och nätverka (det senare hade jag till nöds kunnat gå med på). Du som gick på dagis under åren 1973-1979 i Vasa församling i Göteborgs kommun, kom och nätverka på Valhallabadet; kom och kolla om Cajsa Lisa har lärt sig att simma ännu och om hon kan utnyttjas och förföljas och introducera dig till alla de nätverk hon mer eller mindre eller inte alls frivilligt skapat.

Jag vill uppmana statliga myndigheter att genast upphöra med sina nätverkandekrav på sina “kunder”. Eller åtminstone döpa om det till något mysigare. Eufemisera mera. Trasselsudda kanske. Det antyder på något sätt att man kan sudda ut de personer och händelser man inte vill (kanske aldrig någonsin har velat) veta av. Och det hade ju varit trevligt.

Tant Tristiana Träsk, intrasslad

TACKÅLOV så är detta kvalster inte längre aktuellt. Jag behöver inte bry mig om nedanstående. Jag är snart varken arbetssökande eller arbetande eller studerande eller något annat som någon svensk myndighet har lust att registrera. Jag övergår till att vara icke-existerande. (kallas också för post-doc)

Internationell arbetsmarknad? (i princip) inte för arbetssökande.

En gång i forntiden – långt innan det blev en folkomröstning om EU – och till och med innan den förra omgången högerregering – satt jag i en aula i Götet och retade upp mig på en kommentar från Carl Bildt. Kommentaren har kommit tillbaka till mig på sista tiden. Så vad sa han som fastnade så? Det var ett svar på en fråga från en annan obstinat gymnasieelev som läst statistik om ungdomsarbetslösheten. “När du säger att EU skulle innebära att vi kan åka ut i Europa och arbeta – menar du då att vi kan åka ut i Europa och vara arbetslösa?!!” Bildt svarade något så häpnadsväckande som “Jaa… men det är ju mycket roligare att vara arbetslös i t ex Spanien än Sverige.”

Så vad har detta med min situation idag att göra då? Som akademiker har man ju en internationell arbetsmarknad, och naivt nog så trodde jag att jag nu kunde söka arbete ute i Europa. Nu har jag ju inga planer på att sitta och vara arbetslös i Spanien, men jag söker faktiskt, bland annat, post-doc i just Spanien. Detta visade sig dock vara helt otillåtet ur A-kassesynpunkt. När jag söker jobb utomlands så bedöms jag inte stå till SVENSK arbetsmarknads förfogande, vilket naturligtvis är ett krav för att få A-kassa. (Jag hoppas att det är ok om jag söker utlandsjobb på kvällar och helger? Jaså nähä, man har ingen fritid som arbetslös… ojdå)

Jo, det finns ett sätt att söka jobb i Europa med bibehållen A-kassa – den Magiska Blanketten E303. Man fyller i Blanketten tillsammans med sin arbetsförmedlare och skickar till Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring. Kraven är att man är borta högst tre månader under en A-kasseperiod (och bara en omgång per A-kasseperiod), man måste ha en fast adress (inte hotell eller camping etc!) i det land (inte länder!) man skall söka jobb och man måste anmäla sig på den lokala arbetsförmedlingen efter högst 7 dagar. (Denna beskrivning är dessvärre en förenkling. Ytterligare regler tillkommer beroende på vilket land du söker i.) Jag kan förstå vitsen med att ha dessa regler. Det kunde vara rimligt om jag hade tänkt åka och söka diverse jobb i ett specifikt land. Men om jag åker till Madrid en vecka för att diskutera och skriva en ansökan om post-doc då…? Nähä. Det gick inte. Jag uppfyller inte några av kriterierna – och till råga på allt kanske jag tänkt att söka jobb även i andra länder under denna tid.

Dum-ärlig som jag ibland är så berättade jag för arbetsförmedlaren att jag tänkte åka och söka jobb. Detta ledde omedelbart till avregistrering hos arbetsfömedlingen, en veckas förlorad A-kassa, egna kostnader för resa och boende osv (jo just den biten hade jag räknat med) – och direkt vid hemkomst måste jag påanmäla mig hos arbetsförmedlingen och träffa en handläggare och lägga upp ny handlingsplan och blah blah blah… Man kan egentligen undra vad sens moralen är. Jag får alltså inte söka jobb under min arbetslösa tid (om jag inte själv betalar)? Eller? Vart tog min internationella arbetsmarknad vägen? Hoho? Bildt? Någon?

Kram från Tant Resande Träsk (PhD)

Ur Naturvetaren (www.naturvetarna.se), augusti 2008

Excellens i Rävinge

Nu är det snart en Sådan Där Månad igen. Ansökningsmånad. De Stora pengarna skall delas ut. Alla skall vi ägna en månad åt att söka, och nästan alla skall vi få avslag. Hur excellent personlighet och ansökan måste jag sälja in? Och spelar det någon roll att jag är excellent inom MIN forskning (annars hade jag väl inte kommit ända hit? eller? kanske är jag värdelös när allt kommer omkring) när så många andra är excellenta inom SIN forskning – pengarna räcker inte till alla excellenta, och definitivt inte alla de som inte bedöms vara excellenta men fortfarande är himla smarta och coola och duktiga forskarna inom diverse obskyra fält.
Ångesten över att fylla forskningsbeskrivningen med 18.000 tecken byts snabbt till hur sjutton skall jag kunna dra bort 7.000 tecken utan att snuttifiera och stupidifiera tre års forskning? Vad skall jag sätta för titlar på de sju publikationer jag förväntar mig att få ut ur forskningsprojektet? Vilka konferenser har jag tänkt att åka och presentera min forskning på om tre år? Vilka gymnasieskolor skall jag populärvetenskaplifiera mig inför? Vad är priset på diesel i Patagonien år 2011 (att ange i kostnadsberäkningen för planerad fältresa)?
Det mest absurda är väl att vi alla, sökande som bedömare som finansierande myndighet, vet att forskning inte fungerar på detta vis. Det är omöjligt att detaljplanera ett eller tre eller fem års forskning. Det handlar inte bara om att Murphys lag och Hofstadters lag [mental komihåglapp: att googla] garanterat kommer att påverka planeringen – i forskning så uppstår alltid nya frågor och ofta så visar sig en sidoväg vara mer intressant än det man trodde var huvudspåret. Har någon forskare någon gång lämnat in en redogörelse* som stämmer med det man ansökte om? Tillåt mig tvivla. (Och OM – var det i så fall en excellent forskare?)
Till sist får jag nästan tvångstankar och vill lämna in en ansökan om… kork? “Kära Rävinge Foskningsbank! Skulle ni kunna ge mig ett lån om en miljon korkar? Med Yttersta Välbefinnande, Er Tradilalia Träsk.” Kanske om jag lägger in något trendigt i slutsatsen? Om hållbar innovativ korkutveckling?

Kram från er Tant Träsk (PhD)

*Angående redogörelser… Jag har en liggande från början av min doktorandtid… Jag började på den inom utsatt tid. Men det var omöjligt att skriva den Ekonomiska Redovisningen. Jag försökte, med följden att redogörelsen omöjligt kunde skickas in.
Från mitt utkast: Det anslag jag fick (kommentar: 30% av sökt belopp) räckte inte till det ansökan gällde. På grund av universitetets policy gick dessutom 35% av anslaget bort i overheadkostnader. (kommentar: hur många procent av sökt belopp är jag nere i nu?) […] Varför har ni så mycket kork på ert stipendiekansli? Med Yttersta Välbefinnande, Proto-doktor Träsk