För sådär en sju år sedan hade jag ett jobb där NÄTVERKANDE var ett väldigt viktigt ord att använda när man föreläste (så att åhörarna skulle få bingo) (bull-shit-bingo alltså. populär sport vid denna tid. jag brukade ha rätt OK priser faktiskt.)
Denna typ av ord uppstår eller används på nytt sätt i näringslivet, och har vi tur så dör de snart ut. För att ersättas av andra obehagliga ord.
Jag har en obehaglig känsla av att A. ordet nätverkande inte har dött ut – eller möjligen B. det har så småningom tagit sig ända ut i den statliga/kommunala sektorn.
Ytterligare obehag orsakar det faktum att då (min privatsektorsperiod) var nätverkande något man uppmanades göra, eller kanske tog initiativ till, eller skrämdes till att göra av livsstilskonsulter som man träffade på i olika sammanhang – men nu (under offentliga sektorns nätverkstid) är det något man tvingas göra.
Att Arbetsförmedlingen har hittat nätverkandet (sett ljuset?) är väl inte förvånande för någon, men vad de menar med det verkar oklart för alla parter. Oavsett hur oklart det är så SKALL det göras – och det skall startas OMEDELBART när man skrivs in på AF. I princip går det till så att man får en personlig handläggare som (om man är forskarutbildad i alla fall) har så lite koll på vad man kan att kunden (man själv) rodnar. (Försök t ex att förklara varför du inte har kompetens att jobba som kommunekolog om du har ägnat 10 år åt att studera och forska på signalsubstanser i torskhjärnor. Om det av någon anledning går in så kan du ju fortsätta att roa dig med att förklara att det är viktigt att forska på just detta.) Började jag trassla bort mig från nätverkandet nu? Ursäktar. Jag tycker verkligen inte om ämnet, det är nog därför. I alla fall. Den personliga handläggaren (som kommer att bytas utan förvarning någon gång i månaden, men skit i det nu) skickar dig sedan på nätverkskurs. Man skall lära sig att söka jobb, men man skall framförallt nätverka med de andra på kursen. Det är nämligen så man får jobb förklarar den föreläsande arbetsförmedlaren (som redan långsamt har ARTIKULERAT fram två timmars föredrag om hur man öppnar AFs hemsida och skriver in alla uppgifter som man redan har lämnat). Jag är osäker på om någon disputerad naturvetare någon gång har fått ett kvalificerat jobb genom att nätverka med olyckliga arbetslösa från vårdavrättning och knäckebrödsindustri. Jag fick det i alla fall inte. Men idag (sedan juli 2008) så skall man ju vara beredd att ta vilket jobb som erbjuds – även om det är glödlampeutskruvare i den nedlagda knäckebrödsfabriken långt borta i den utblåsta orten Knäckebröhult. Så kanske ändå.
Det var ju inte alls meningen att rackla med arbetsförmedlingen. Det var nätverkandet jag var ute efter att skriva av mig min fobi inför. Så tillbaka till ämnet.
Innan den dagen då det första Läskiga Kortet dök upp så var jag mest irriterad över ordet och begreppet nätverkande. Men så kom dagen då paranoian kröp ut genom brevlådan. Jag insåg att nätverkande hade fått en vidare betydelse, väl dold för mig och säkert många andra. Posten den dagen var så creepy att jag ryser när jag ser postbilen. Det gäller att smyga sig på brevlådan, eller helst skicka någon annan att öppna den och snabbt rensa ut den post som triggar panikångesten.
Kortet. Kortet var runt och i ganska glada färger. Och med ett glatt hej och sådär. Men uppmaningen var att det var dags att anmäla sig till Vårens Stora Nätverksträff. Jag vet, det låter inte så jävla hemskt. Mest irriterande. Men Kortets färger var förrädiska. De bildade ett nätverk. Och i mitten var mitt namn skrivet. Mitt i spindelnätet. Fångad. Från mitt namn utgick glatt färgade trådar till andra namn. Mängder av namn. Namn på personer jag kände för 10 eller 15 år sedan. Eller personer som jag absolut inte ville känna, som jag noggrannt undvek, vid samma tidpunkt. Personer jag gjort bort mig för. Personer jag skulle kunna berätta mer om än vad vore lämpligt eller lagligt. Och personer jag hade kunnat känna, men som jag bara kände vid namn. Det var ingen kalldusch – det är ett fortsatt strilande kallt tröstlöst regn som kryper in under kragen och rinner längs med ryggen och droppar från näsa och hår. Göteborgs universitet har använt och samkört elektroniska nätverk – de har kartlagt mig, de har letat upp mig och kopplat mig till andra namn, de har sökt sig till mina föräldrars brevlåda, och de fortsätter att uppmana mig med kort och brev och färgglada broschyrer att nätverka med en värld jag trodde var långt borta – att nätverka är att leva – kom hit och jämför dig med XX och YY och XY – hur blev ert liv? Anmäl dig till nätverket och ge oss alla dina innersta önskningar och fasor och matvanor du haft sedan din examen 1997.
Vad kommer härnäst? Du som var inskriven på psyket i Uppsala år 2005, kom och nätverka med andra dårar. Du som gjorde avdrag i deklarationen för vad-det-nu-var och fick avslag 1994, kom och nätverka med andra som hade samma studieskuld som du det året. Du som köade hos CSN två trappor upp på Kungsgatan i september 1991, kom och nätverka med andra som idag har en studieskuld på 400’000+. Du som eldade med aceton i handfatet i skolkorridoren 1983, kom och nätverka (det senare hade jag till nöds kunnat gå med på). Du som gick på dagis under åren 1973-1979 i Vasa församling i Göteborgs kommun, kom och nätverka på Valhallabadet; kom och kolla om Cajsa Lisa har lärt sig att simma ännu och om hon kan utnyttjas och förföljas och introducera dig till alla de nätverk hon mer eller mindre eller inte alls frivilligt skapat.
Jag vill uppmana statliga myndigheter att genast upphöra med sina nätverkandekrav på sina “kunder”. Eller åtminstone döpa om det till något mysigare. Eufemisera mera. Trasselsudda kanske. Det antyder på något sätt att man kan sudda ut de personer och händelser man inte vill (kanske aldrig någonsin har velat) veta av. Och det hade ju varit trevligt.
Tant Tristiana Träsk, intrasslad
