Jo visst förvånar staden fortfarande, men inte så mycket. Märkligheterna kryllar, men de verkar inte så märkliga längre. Helt omärkliga är de dock inte ännu.
Jag har inte så stort issue med poliser längre. De är överallt. Alltid. Det verkar otryggt. Men jag har vant mig. Trodde jag.
I veckan som gick hade jag tre polismärklighetsdagar i rad.
Måndag hamnade jag mitt uppe i tävlan om flest poliser på liten yta. På bilden framgår inte hur många tusen de var på inlinebanan.
Tisdag svor jag över att jag inte hade kamera med för att föreviga fälttävlan i fulast och mest icke-reglementsenliga T-shirt tillsammans med reglementsenliga brallor. Antalet poliser var troligen ungefär samma som dagen innan. Men de var utspridda mellan träden.
Onsdag var parken avstängd. Jag fick gå runt. Poliserna var nu inspärrade bakom kravallstaket. Det vill säga inte alla. På staketet hängde ett stort antal poliser (i reglementsenliga T-shirtar) och vrålade något som lät väldigt provocerande. I detta läget vågade jag inte fota.
Allt detta polisande var ingenting på märklighetsskalan jämfört med det olympiska laget i gång som knaprade förbi, följt av mannen som tränade för långdistans i hopprep.
