en liten jävla blogg typ

Helt opåkallat så kom jag att tänka på saker som jag ibland säger och som fick spanjarderna att se ut som om de väntade på att meningen skulle fortsätta. Lite som en säl som kommer upp ur vattnet vid en båt och bara… tittar… på dig… men ändå inget särskilt… som om den ger fullständigt fan i vad du tänker göra, men ändå kollar… Som när man är så trött att man sjunker ned framför tvn och det är något helt menlöst barnprogram eller konståkning och man liksom bara fastnar för att det är rörliga bilder och man kommer inte ens på tanken att man kan greppa fjärrkontrollen…

Alltså. Saker som är fullständigt lost in translation i Madrid.

Ett bra exempel på detta är ett råd som alla svenska stadsungar har fått från dagisfröknar eller föräldrar:
Ät inte gul snö. Do not eat yellow snow.
Kräver en lång utläggning om vad som menas och varför det är kul.

Ännu mer avancerat blir det om man av någon konstig anledning skulle dra till med ordstävet
“Svårt är att leva, svårt är att dö, svårt är att skita i meterhög snö.”

Efter långa förklaringar av vad “det är ingen ko på isen” betyder och när det är ett bra uttryck att använda så började dock en del personer använda uttrycket “there’s no cow on the ice”… Vilket var rätt förvånande. Det var väl inte alltid som kon inte var just PÅ isen, men ändå. Spanska kor är väl överlag snarare UNDER isen. Typ.

Om man har en hund i koppel och den inte vill följa med så kan man dra i kopplet. Eventuellt följer hunden med. Har man en bullterrier så måste man eventuellt själv följa med ett par rundor kring nedkissade träd. Oavsett så brukar hunden hålla sig på fötterna om man drar i kopplet.

Med illrar är det inte så. Har jag sett. Om man drar i ett illerkoppel så följer illern i fråga med på ett eller annat sätt. Har man en iller som tycker att den inte har nosat färdigt eller som är trött i fötterna och tycker att man går för fort så kan man ändå dra och få den med sig.
Den blir ganska dammig när man drar den i grus.

I ingen speciell ordning, en lista på typiska Madridiska sommarlukter:

Rutten ankdamm

Grillad hundskit

För högt liggande avlopp

För högt liggande avlopp med kebab

Jag tror (men jag är inte säker) att med “tiden mellan hägg och syrén” menas den tid det tar att korsa en grusgång och en liten gräsplätt i Retiro.

Tiden (t) är i detta fall även en fysikalisk storhet (som den egentligen är alltså), inte bara en relativt lång eller kort (i detta fall nästan försumbar) tid.

(t) är beroende av hastigheten (v) man rör sig mellan nämnda Prunus och Syringa. Sträckan (vi kan kalla den s här) är typ konstant. Eftersom (s) är så väldigt kort så har inte (v) så himla stor betydelse. (s) kan i vilket fall i princip sägas vara samma som 2(t)… om man i vanlig ordning räknar i meter och sekunder, och inte sölar allt för mycket.

2(t) visar sig också motsvara den sträcka som man utgående från häggen ELLER syrenen går in i antingen hästkastanjen eller det mystiska rosablommande ärtträdet.

Sträckan mellan hästkastanjen och det mystiska rosablommande ärtträdet är däremot något längre. (Nu börjar matematiken bli komplicerad.) Den är i själva verket roten ur 2. Och tiden alltså 2 gånger roten ur 2. Vad fan det nu kan bli. Både tiden och sträckan mellan hästkastanjen och det mystiska rosablommande ärtträdet kan i vilket fall sägas vara kort.

Om man nu jämför med Sverige… Blir allt väldigt relativt tror jag. Om man skall gå från en blommande hägg till en fullt utslagen syrén får man gå väldigt långt. Eller? Och hur förhåller det sig med sträckan till hästkastanjen?? (Jämförelsen med det mystiska rosablommande ärtträdet kan inte göras i Sverige så vitt jag vet, så den riktigt komplicerade jämförelsen mellan Madrid och Sverige kan tackålov inte göras.)

Jag tror kanske jag trasslat in mig i något här. Vad jag EGENTLIGEN skulle säga var att tiden (i mer överförd bildlig mening) mellan syrén och hägg [!] är mycket längre i Madrid än långt bort i Sverige. Och att jag redan längtar till nästa vår.

Det värsta med söndagar i mina kvarter är att det går åtminstone två, ibland upp till fyra, dragspelare på varje kvarter. Missförstå mig rätt här, jag tycker att dragspel är ett fantastiskt instrument. Men dragspelare som inte kan spela är en sanitär olägenhet. Tjejen vid busshållplatsen är särdeles eländig. Hon kan inte spela alls. Det låter som om en femåring har fått låna ett dragspel och spelar slumpmässiga toner. I allmänhet så spelar hon samma toner om och om igen. Och hon gör det inte bara på söndagar utan alla dagar. Jag tror faktiskt att jag hade föredragit en granne med gråtande bebis eller något framför den här hjärncellsdödande skiten.

Jag har en släng av svininfluensa igen. I alla fall tittar folk på mig som jag har det när jag nyser som en galning i affären. Visserligen har jag mått rätt erbarmligt i tre dagar, men symptomen stämde bättre förra gången jag hade svininfluensa.

Ljudmattan mot svininfluensa (se nedan) har jag inte provat om någon skulle undra. Undvika Madrids damm (som med största sannolikhet innehåller saker jag inte vill tänka på) skulle nog vara mer effektivt.

Jag tror att jag ser friskare ut än många andra dock. I retiroparken ligger folk i alla åldrar i framstupa sidoläge under träden. Sköldpaddorna verkar rätt ok, även om de är sura och biter varandra. De stackars fiskarna ser däremot ut som om det bara är en tidsfråga innan de slutar flämta ovanför vattnet och lägger sig till rätta i framstupa bakåtläge för gott.

Som svensk får man inte nog av solen… Det gäller att samla på den… Den kan ju ta slut i oktober? Sitta och slaska med rinnande glass i solen är jag ensam om i 38°C. Och dessutom utan 40+ i solskyddsfaktor. Eftersom jag inte är ute mer än någon timme om dagen så tycker jag att jag är ganska blek… Skulle gärna sitta utanför huset och äta lunch och odla fräknar. Men idiotförklaringen kommer omgående från samtliga om jag nämner det – utom från hon som varit i England i 5 år.

Sa jag att jag är brunast på jobbet?

En väldigt liten människa med stora blå ögon står och glor vaksamt på mig. Hon är för liten för att stå upp. Jag kan inte förklara det för henne eller flytta på henne för då blir det ett fruktansvärt skrik. Jag har blivit En Frånvarande Moster för den lillaste. Efter en halv dag börjar hon i alla fall inte gråta när jag är i samma rum – jag tror att det var att jag sjöng “AMMO” (the lion sleeps tonight) med storasystrarna som övertygade henne om att jag inte var allt igenom ond. Tvillingarna förlåter mig dock nästan allt bara jag sjunger deras favoritsång. Men det oroar mig att jag numera är MOSTER Cajsa och inte bara Cajsa. Det inte bara låter obehagligt; jag misstänker att det finns någon annan Cajsa i deras liv.

Jag har blivit mycket bättre på mat den sista tiden. Jag har börjat dricka kranvattnet hemma (efter noggrannt filtrerande medelst tysk teknik). Jag har kommit över min äggfobi. (Under förutsättning att man anser att det är fullt normalt beteende att diska äggen innan man kokar dem, och spritar händerna efter att man lagt dem i stekpannan.) Jag har ätit död gris (hårdstekt den kokta skinkan).
Potatisen har jag tyvärr fått ge upp. De har två sorters potatis här; stora och små. De smakar lika illa. Efter att ha tröttnat på ris och pasta, och kommit fram till att jag inte vill se en baguette på åtminstone några veckor så återstår inte så mycket att basera middagen på.
Proteinbristen har ändå varit värst. Den har nu blivit åtminstone tillfälligt avstyrts med hjälp av IKEA. Sedan i onsdags har jag livnärt mig på små älgkorvar, rensalami och färdigköttbullar.
Det finns sajter som man kan beställa snus från. Inte så förvånande. Det finns också sajter som kan leverera Kalles och Djungelvrål. Tyvärr har jag hittills inte hittat någon sajt för King Edwards, Asterix, sandjordsodlade halländska färskpotatisar och klassisk mandelpotatis.

Jo visst förvånar staden fortfarande, men inte så mycket. Märkligheterna kryllar, men de verkar inte så märkliga längre. Helt omärkliga är de dock inte ännu.

Jag har inte så stort issue med poliser längre. De är överallt. Alltid. Det verkar otryggt. Men jag har vant mig. Trodde jag.

I veckan som gick hade jag tre polismärklighetsdagar i rad.

Måndag hamnade jag mitt uppe i tävlan om flest poliser på liten yta. På bilden framgår inte hur många tusen de var på inlinebanan.

Tisdag svor jag över att jag inte hade kamera med för att föreviga fälttävlan i fulast och mest icke-reglementsenliga T-shirt tillsammans med reglementsenliga brallor. Antalet poliser var troligen ungefär samma som dagen innan. Men de var utspridda mellan träden.

Onsdag var parken avstängd. Jag fick gå runt. Poliserna var nu inspärrade bakom kravallstaket. Det vill säga inte alla. På staketet hängde ett stort antal poliser (i reglementsenliga T-shirtar) och vrålade något som lät väldigt provocerande. I detta läget vågade jag inte fota.

Allt detta polisande var ingenting på märklighetsskalan jämfört med det olympiska laget i gång som knaprade förbi, följt av mannen som tränade för långdistans i hopprep.

Dagen efter EUvalet var det kallt i Madrid. Kanske så kallt som 15° eller så. Eventuellt tjugo.
Sköldpaddorna försökte förtvivlat att värma tassarna.
Och pandorna flög längre söderut.
[kall padda]

[kall panda]

Det var den dagen. Efter det har det sällan varit under 32° på eftermiddagarna. Att gå hem från jobbet vid åttatiden på kvällen och känna sig febrig kan vid närmare påseende av termometrarna som sitter vid alla busshållplatser och apotek visa sig vara feber i luften (dvs mer än 37,5°).
På något sätt så anpassar sig kroppen efter några veckor. Jag har fortfarande svårt att förstå kavajer i 35°. Men. När jag kollade temperaturutsikterna innan jag gick ut igår så tyckte jag att 28° lät lite kyligt. Så jag tog på långbyxor. (Det blev varmare, men det hör inte till saken riktigt.) I morse läste jag i tidningen (alltså en svensk) att värmerekord hade slagits, och att Gotemburgo hade 28,1°. Familjen meddelade att de överlevt dagen genom att lägga sig i blöt.
Att lägga sig i blöt bland sköldpaddor och brödankor känns av någon anledning inte som ett alternativ.

I måndags submittade jag ett manuskript.

Igår blev jag med doktorand.

Idag fick jag en snygg affisch för den där Boken jag skrev ett kapitel till (varning! kanske årets sämsta köp! ladda ned från TToL istället om du nödvändigtvis måste ha den)

—> Om man kisar så skulle man nästan kunna tro att jag är värd pengarna?

psykologiska vardagsexperiment som kan utföras i Madrid (med i princip ingen som helst planering, även om penna och papper kan vara praktiskt för mer seriösa forskare)

* Skäll ut hundägare som inte plockar upp efter sig (på svenska naturligtvis!).

* Skäll ut andra som verkar förtjäna det (självklart också på svenska).

* Fråga myndighetspersoner, butiksbiträden, postkassörskor, […] taxichafförer, hyresvärdar, […] telefonsinstallatörer, […] om de pratar engelska och fortsätt sedan (efter att de sagt nej) att tvångsprata dem tills de svarar på engelska.

* Fråga om kvitto i en kinesisk kiosk.

* Gå på MacDöd en fredagkväll och räkna ut medeltalet av ansiktspiercingar hos ungdomar i tidiga tonår. Titta intensivt på dem, skriv ner siffror i kolumner på ett stort papper och räkna gärna högt på svenska.

* Gå genom Parque Retiro en fredagskväll och fundera på om du känner dig generad eller inte. Du kan som mer avancerat experiment räkna potentiellt generande åsyner tyst för dig själv (samt antalet åsyner du eventuellt kände dig generad av) för att sedan gå hem och göra statistik av det hela. Dokumentation under själva de kliniska observationerna är dock troligen olämpligt.

* Gå in i fikarummet på jobbet ett par gånger per dag under en vecka och observera reaktionerna. Veckan därpå gå in i fikarummet på jobbet och säg HEJ!. Observera reaktionerna. Vecka tre utvidgar du experimentet till att återgå till att INTE säga hej spontant när du går in. Observera reaktionerna. VARNING: detta är ett avancerat psykologiskt experiment som inte bör utföras av svagsinta forskare.

Runt midnatt börjar balettföreställningen. Jag har visserligen ståplats, men en verkligt bra sådan.
Föreställningen är inte exakt samma varje natt, vilket tillför nya dimensioner, samtidigt som grundförutsättningarna i princip är de samma natt efter natt.
Vissa nätter är baletten komiskt, ofta oerhört vacker med svepande rörelser och fantastiska prestationer.

Redan vid åttatiden på kvällen börjar förberedelserna och hela gatan hjälper till. Den mest kritiska punkten är att dörrmannen (eller i något fall kvinnan) drar ut husets soptunnor till trottoarkanten. Därefter börjar invånarnas sopsortering (denna del har jag personligen fortfarande inte riktigt förstått detaljerna i, och blir därför lite nervös för min egen insats – skall jag verkligen lägga papper och metall i samma gula låda? Eller är det bara som det ser ut? Jag har noga studerat instruktionerna som är uppsatta i lobbyn – men vissa av tunnorna verkar inte finnas…)

Sedan inväntar jag med spänning nattens föreställning. Oftast startar den vid 23.55 – men det kan variera något.

Det börjar med att sopbilen anländer, tvärnitar och dansarna liksom bryter sig ut ur skuggorna runt den stora bilen. På lätta steg dansar de fram till tunnorna utanför 68an, greppar tunnorna och för dem i vackra vida bågar ut över gatan – och oftast är de så samordnade att formationerna är som svepande vågor. De blå lådorna lyfts synkroniserat i par, medan de gula ibland synkas, ibland är som en synkoperad version eller en interpuntion. Plötsligt bryter sig en dansare ut ur gruppen i en väldig fart och påbörjar dansen med tunnorna utanför 70an, samtidigt som bilen gör en snabb förflyttning följt av en tvärnit. Nya svängar följt av en koordinerad snabb förflyttning mot 72an av vissa dansare, medan de andra vigt hoppar upp på bilen och med ena armen gör en vacker formation, och därefter hoppar ned strax innan nästa tvärnit. När föreställningen fortsätter mot 74an är den, för mig, slut för kvällen.

Vackraste föreställningen var den natten då blixtarna slog ned i kvarteret bredvid, med gnistrande kaskader, tunnornas lock skallrande i åskstötarna, och gatan en tillfällig brusande flod.

Om gatan spolas av en tillfällig flod – är den då den samma morgonen därpå?

Jag beställde ett internetabonnemang för sådär en 5 veckor sedan. Man skulle kunna tänka sig ett det skulle fungera nu. Nähä? Javisst ja, jag bor ju i Spanien nu.

Sammanfattningsvis: jag har efter 5 veckor en ny väldigt obekväm huvudkudde. Men ingen telefon och inget bredband.

Systemet som gäller för att skaffa bredband är att bolaget Telefånica går in i lägenheten och skruvar på något. Detta brukar hända efter en så där 3-4-5 veckor. Jag hade en väldig tur att de gjorde det efter 2. Sägs det. Jag var inte hemma. Därefter meddelar de Vådafån att de kan gå in och skruva på någon annan sak. Har man tur så råkar man vara hemma första gången de kommer förbi. När detta inte inträffar så bestäms en tid då dörrmannen (jo jag har en sådan. ibland. han har ett enormt ärr som löper över hela halsen. jag vågar inte ens spekulera i orsaken.) skall vara tillgänglig för att öppna lägenheten.

När man kommer hem så har en obegriplig lapp med spanska kryssrutor skjutits in under dörren, prydligt ifylld med en tid som installatören varit där. Men inga kryss. Som dum godtrogen svensk så försöker man på alla sätt få routern man tror skall vara installerad (men uppenbarligen inte är det – vilket inte framgår av denna dära lappen) att fungera.

Efter att ha försökt med först min dator och sedan en lånad pc, gör jag mitt tredje besök på Vådafånaffären där de nästan pratar engelska. Där de ger mig ett telefonnummer att ringa – vilket inte är himla logiskt eftersom A. de bara pratar spanska på det numret och B. så fungerar inte min telefon ännu. Så är det med andra ord dags för kollegorna med de trevliga alterntivt myndiga rösterna att rycka in igen för ett antal telefonsamtal.

Det visar sig då att (som man kunnat misstänka) Vådafåninstallatören alldrig hade kommit in i lägenheten. Dörrmannen med den avskurna halsen hade inte varit på plats då han lovade.

Så får man då hänga runt i lägenheten och hoppas på att Vådafånkarln skall komma förbi en tredje gång. Mot alla odds så gör han det. Han flyttar en bokhylla, kryper bakom min säng, skruvar ur de två telefonjacken i olika ändar av lägenheten, suckar, flyttar runt routern, gnolar lite nervöst (för att lugna mig? det hjälper INTE), ringer någon slags support, pillar på min dator, slår av och på routern, pillar lite till på min dator – och konkluderar sedan att det inte funkar. För att Telefånica har gjort fel. Men att det nu är rätt inställt så att jag INTE på några villkor skall stänga av routern. Och att jag skall vänta en sådär två dagar. Okänt på vad.

Sex timmar senare ringer det på dörren och enorm karl från Telefånica kliver in och flyttar en bokhylla, kryper bakom min säng, skruvar ur de två telefonjacken i olika ändar av lägenheten, suckar, flyttar runt routern, och sedan – på något mystiskt sätt – bryter han fram ytterligare ett telefonjack bakom min säng, och meddelar sedan att det nu är fixat från deras sida och att Vådafån kommer att fixa resten. Och att jag INTE på några villkor får stänga av routern.

Nu kommer vi till det absolut mest intressanta (so far). Telefånicajätten har pluggat in routern på ena sidan av sängen och elkabeln på den på andra sidan. Och på ett så fantastiskt smart sätt och så välspända kablar att jag kommer att sova med routern som huvudkudde. Okänt hur lång tid.

Alltså, upprepningsvis, jag har efter 5 veckor en ny huvudkudde. Men ännu ingen telefon och inget bredband.

På åttiotalet var min åsikt att allt kunde fixas med tejp eller Karlssons klister.
På nittiotalet lade jag till att det mesta i en lägenhet kan fixas med klädnypor.
I mitten av nollnolltalet så formulerades tesen att en kvinna kan klara sig utan en man om hon bara har en stege, en slagborr och en slaskskrapa. Modern investerade genast i en slagborr åt den äldsta dottern.
Angående slaskskrapan så formulerade en kvinnlig polare-kollega teorin att en kvinna aldrig behöver tömma slasken om det finns en karl i närheten. Denna hypotes har på de ca 8 år jag forskat på den aldrig kunnat falsifieras.

Så vad anser jag i dagsläget?

Klädnypor och tejp är fortfarande bland det viktigaste man kan äga. Många klädnypor och lång stark tejp.

Stegen och slagborren är magasinerade utanför Mölndal. Det gör inget. Jag är så brännjävlig på att montera ihop IKEAmöbler att jag är säker på att bordet håller att stå på om jag någon gång måste rita glada gubbar i taket.

Slagborren har jag ingen användning för eftersom jag enligt hyreskontraktet inte få borra i väggarna.

Slasken då? Ja den är utformad på ett sådant där fullständigt idiotiskt utrikiskt sätt att ingen slaskskrapa i världen kan fixa upp morotsskal eller små bitar av ruccola eller vad som nu har hamnat i den djupa brunnen som leder till de hål som är för stora för att saker skall stanna i vasken men som är för små för att något skall kunna åka ut genom dem. Oavsett slaskskrapa så måste saker pillas upp ur eller tryckas ned i nämnda hål. Å andra sidan har jag inte någon som helst lust att släppa in någon spansk karl (eller för den delen någon annan karl, utom Pappajerry eller Che – men man måste väl tömma slasken mer än någon gång i halvåret antar jag) i min lägenhet (jag är för övrigt inte säker på att spanska män tömmer slasken?) Vi har alltså ett dubbelt problem här.
Det är här tejpen och klädnyporna kommer in. Jag har inte löst problemet, men jag är säker på att jag kommer att göra det.

Ibland är jag orolig att de Olssonska generna skall ta över och jag förvandlas till morfar. Allt kan fixas och jag är den som vet hur det skall göras – även om det ser förfärligt provisoriskt och fult ut.