För tre veckor sedan skämtade jag om behov av cykelhjälm.
För två veckor sedan var det inte så jävla kul längre när jag satt en timme för att stoppa blodflödet från huvudet.
Några dagar senare investerade jag i breda röda presentband. De pryder nu alla takbjälkar och hörn i min lägenhet. Det är inte snyggt, men man vänjer sig. Och de matchar nästan soffan och stolsitsarna.
För en vecka sedan tog jag semester från mina takbjälkar för att forska på annan ort, och bo i ett kapell (visserligen med takbjälkar) med sådär en 5 meter i tak. Det hjälpte föga. Fråga mig inte hur det gick till, men finns det inte bjälkar så kan man alltid ramla med huvudet före in i en oväntat hård vägg och landa på en hel massa fossil, som i processen på något sätt förökade sig.
Nu är jag tillbaka på vinden i La Latina, med funderingar på hur man skulle kunna sy en käck huvudbonad av bubbelplast och rött tyg (det senare för att matcha soffan och de röda banden).

Jag känner att det är dags att komma ut: ja, jag är brännjävlig på att ramla och gå in i saker, oavsett när var hur. Finns det något slags 10-stegsprogram för sånt här? Och vidare, finns det KBT-experter på nyutvecklade fobier för takbjälkar, sluttande ytor, trätrappor, trottoarkanter, trösklar osv?