en liten jävla blogg typ

Jag har blivit mycket bättre på mat den sista tiden. Jag har börjat dricka kranvattnet hemma (efter noggrannt filtrerande medelst tysk teknik). Jag har kommit över min äggfobi. (Under förutsättning att man anser att det är fullt normalt beteende att diska äggen innan man kokar dem, och spritar händerna efter att man lagt dem i stekpannan.) Jag har ätit död gris (hårdstekt den kokta skinkan).
Potatisen har jag tyvärr fått ge upp. De har två sorters potatis här; stora och små. De smakar lika illa. Efter att ha tröttnat på ris och pasta, och kommit fram till att jag inte vill se en baguette på åtminstone några veckor så återstår inte så mycket att basera middagen på.
Proteinbristen har ändå varit värst. Den har nu blivit åtminstone tillfälligt avstyrts med hjälp av IKEA. Sedan i onsdags har jag livnärt mig på små älgkorvar, rensalami och färdigköttbullar.
Det finns sajter som man kan beställa snus från. Inte så förvånande. Det finns också sajter som kan leverera Kalles och Djungelvrål. Tyvärr har jag hittills inte hittat någon sajt för King Edwards, Asterix, sandjordsodlade halländska färskpotatisar och klassisk mandelpotatis.

Jo visst förvånar staden fortfarande, men inte så mycket. Märkligheterna kryllar, men de verkar inte så märkliga längre. Helt omärkliga är de dock inte ännu.

Jag har inte så stort issue med poliser längre. De är överallt. Alltid. Det verkar otryggt. Men jag har vant mig. Trodde jag.

I veckan som gick hade jag tre polismärklighetsdagar i rad.

Måndag hamnade jag mitt uppe i tävlan om flest poliser på liten yta. På bilden framgår inte hur många tusen de var på inlinebanan.

Tisdag svor jag över att jag inte hade kamera med för att föreviga fälttävlan i fulast och mest icke-reglementsenliga T-shirt tillsammans med reglementsenliga brallor. Antalet poliser var troligen ungefär samma som dagen innan. Men de var utspridda mellan träden.

Onsdag var parken avstängd. Jag fick gå runt. Poliserna var nu inspärrade bakom kravallstaket. Det vill säga inte alla. På staketet hängde ett stort antal poliser (i reglementsenliga T-shirtar) och vrålade något som lät väldigt provocerande. I detta läget vågade jag inte fota.

Allt detta polisande var ingenting på märklighetsskalan jämfört med det olympiska laget i gång som knaprade förbi, följt av mannen som tränade för långdistans i hopprep.

Dagen efter EUvalet var det kallt i Madrid. Kanske så kallt som 15° eller så. Eventuellt tjugo.
Sköldpaddorna försökte förtvivlat att värma tassarna.
Och pandorna flög längre söderut.
[kall padda]

[kall panda]

Det var den dagen. Efter det har det sällan varit under 32° på eftermiddagarna. Att gå hem från jobbet vid åttatiden på kvällen och känna sig febrig kan vid närmare påseende av termometrarna som sitter vid alla busshållplatser och apotek visa sig vara feber i luften (dvs mer än 37,5°).
På något sätt så anpassar sig kroppen efter några veckor. Jag har fortfarande svårt att förstå kavajer i 35°. Men. När jag kollade temperaturutsikterna innan jag gick ut igår så tyckte jag att 28° lät lite kyligt. Så jag tog på långbyxor. (Det blev varmare, men det hör inte till saken riktigt.) I morse läste jag i tidningen (alltså en svensk) att värmerekord hade slagits, och att Gotemburgo hade 28,1°. Familjen meddelade att de överlevt dagen genom att lägga sig i blöt.
Att lägga sig i blöt bland sköldpaddor och brödankor känns av någon anledning inte som ett alternativ.